Puffinus griseus – en fallstudie
Varje år anländer miljontals blygrå smalvingade fåglar till Kaliforniens kust för att dra nytta av det tillfälliga överskottet på föda. De kommer från häckningsområden 6 500 mil bort och har korsat ekvatorn för att nå övervintringsområdena i norra Stilla havet, där den kan ses i mörka svärmar i kustbandet.
Grålira (Puffinus griseus) hör till familjen stormfåglar och är en av världens talrikaste fågelarter. Världspopulationen beräknas uppgå till 20 miljoner individer, men den har nyligen hamnat på IUCN:s (International Union for Conservation of Nature) rödlista på grund av en tydligt nedåtgående trend. De senaste 20 åren har populationen av grålira på övervintringslokalen i Kalifornien minskat med 90 % (Wormworth et al. 2006). Även populationen i häckningskolonierna i Nya Zeeland har minskat på senare år (Shaffer et al. 2006) Enligt IUCN var nio arter inom familjen stormfåglar år 2007 kategoriserade som akut hotade och två arter som nyligen utrotade.
Din allra bästa chans att se en miljon fåglar är att fatta posto på någon klippa vid havet, närhelst mellan maj och oktober, och hålla utkik efter ett mörkt band av hastande liror utanför kelpbältet, kanske en dryg halvkilometer från kusten. Och får du se dem har du tur, för liror fiskar i enorma flockar, och den stora massan kan uppehålla sig varhelst mellan Baja California och Alaska.
Men att se dem alla på en gång! Det är också en enkel sak om man känner det magiska ordet. Det är sill. Miljonen liror spanar efter ett stim av tio miljoner fiskar; och när denna imponerande skara siktas – nära kusten om man har tur – går en vibrerande rysning genom kretsen.” (Dawson, 1923)
Gråliran är en blygrå sjöfågel som är byggd för ett liv till havs. Den kan ses flyga strax ovan havsytan på stela vingar, och nya studier har visat att gråliror kan dyka ned till 68 meters djup för att fånga fisk, bläckfisk och skaldjur (Shaffer et al. 2006). Den kommer i land endast för att häcka och rör sig då mycket klumpigt.
Gråliran häckar bara i tempererade och subantarktiska regioner, och då i stora kolonier på öar utanför Nya Zeeland (NZ), Australien och Chile, och på Falklandsöarna. Störst är populationen utanför NZ där det finns över 80 kolonier med sammanlagt cirka 5 miljoner häckande par. Fåglarna häckar i bohålor som grävs ut under grästuvor och buskar, där de lägger endast ett ägg. De är långlivade och blir könsmogna relativt sent, vilket gör att populationen kan minska drastiskt om dödligheten överskrider reproduktionstakten.
Den största kolonin på The Snares Islands utanför NZ hade under häckningssäsongerna 1969-1971 cirka 3 200 000 bohålor. Mellan 1996 och 2000 uppskattades antalet till 2 061 000. Det är en minskning med 37 %. Dessutom har antalet bebodda bohålor minskat, vilket skulle kunna betyda en nedgång i populationen (Birdlife International, 2008). Grålirorna har även blivit färre på NZ:s fastland, där en del mindre kolonier har försvunnit helt. En studie som jämförde en historisk beräkning av antalet bohålor längs Otagos kust med häckningssäsongen 1997-1998 visade på en nedgång med 54 % på 50 år (Jones, 2000).
Det finns flera tänkbara orsaker till nedgången i häckningskolonierna. Gråliran har under mycket lång tid påverkats direkt och indirekt av mänskliga verksamheter, däribland muttonbirding och införsel av främmande rovdjursarter, vilka jag kommer att redogöra för nedan.
Gråliran, eller tïtin som den heter på maori, skördas och säljs kommersiellt av NZ:s ursprungsbefolkning. Muttonbirding, som traditionen kallas, har utförts av Rakiura maori sedan 1600-talet (förmodligen ännu längre) och skörden uppgår i dag till cirka en kvarts miljon ungfåglar årligen. Ungarna plockas ur bohålorna och används till mat, tvål- och oljetillverkning. Även Palawafolket i Tasmanien ser gråliran som en basvara och skördar fåglarna än i dag. Skörden är reglerad och dess effekter studeras. (U.S. Fish & Wildlife Service, 2006).
En studie som gjorts på området undersöker huruvida maorifolkets skörd kan hjälpa forskningen genom att visa på trender i grålirans fortplantning. Enligt studien ökar skördens omfång något när fler fågelungar finns att tillgå. Förutsatt att ”plockarna” är känsliga för tillgången på ungar, och utgör ett representativt urval av kolonier, kan skörden fungera som en billig och genomförbar metod att registrera grålirans populationstrender (Kitson 2004).
Grålirans klumpighet på land och utsatta häckningsområden gör dem till lätta byten för rovdjur. Eftersom dessa markhäckande fågelarter har utvecklats under lång tid i frånvaro av rovdjur drabbades de mycket svårt av de ”ekologiska paket” som europeiska kolonisatörer förde med sig till Australasien på 1800-talet. Nya Zeeländarna (och Australierna) förde in hermelin, iller, vessla och huskatt i ett försök att bekämpa kaninerna (även de införda) som ödelade landets jordbruks- och betesmarker. De införda arterna spred sig snabbt över landskapet eftersom där fanns obegränsat med lättfångade bytesdjur.
I en studie som utfördes under 1993-1996 undersöktes 118 döda gråliror som samlats in från sju kolonier på Sydön i NZ. Av dem hade 97 % fallit offer för rovdjur. Genom att analysera bitmärken kunde forskarna visa att huvuddelen av skadorna hade orsakats av hermelin. En ungfågel hade dödats av en katt, och illrar stod för en mindre andel angrepp (Lyver 2001).
NZ:s naturvårdsmyndighet har vidtagit åtgärder mot rovdjuren. Man utför till exempel skyddsjakt på förvildade huskatter nattetid och sätter ut fällor för hermeliner och illrar. Resultatet är varierande och en del kolonier har inte varit hjälpta av åtgärderna; små kolonier har särskilt svårt att stå emot rovdjursangrepp. Vissa häckningskolonier har klassificerats som skyddade, och IUCN anser det nödvändigt att skapa buffertzoner för att skydda kolonierna mot invaderande arter (Birdlife International, 2008).
När häckningssäsongen är över företar gråliran en flytt från kolonierna i södra Stilla havet till övervintringslokaler utanför Chiles, Kaliforniens, Alaskas och Japans kuster. Det som lockar är näringsrika uppvällningsområden som bildas i kölvattnet av havsströmmarna Kuroshio och Oyashio utanför Japan och Kamtjatkahalvön, och Humboldt- och Californiaströmmarna väster om Amerikanska kontinenten.
Grålirans migrationsmönster kartlades i en studie utförd av en internationell grupp forskare 2005. Med hjälp av små sändare som registrerade position, temperatur och dykdjup kunde forskarna följa 19 grålirors aktivitet under häckningssäsongen på NZ och efterföljande flytt. Grålirans flytt tecknade formen av en åtta, där fåglarna tar kurs mot en av de tre övervintringslokalerna och sedan återvänder till Nya Zeeland genom att relativt smal korridor i centrala Stilla havet (fig. 1). Man har tidigare trott att gråliran flyttar mellan övervintringslokalerna och på så sätt nyttjar hela norra Stilla havets näringsöverskott under norra halvklotets sommarmånader. Shaffers studie kunde dock visa att varje grålira gjorde vinteruppehåll i endast ett av de tre huvudsakliga övervintringsområdena. Därmed avvisas de teorier som framförts om att det är en omfördelning som ligger bakom den 90-procentiga nedgången i Kaliforniens population.
Studien visade att gråliran aktivt söker efter högproduktiva vatten för övervintring och häckning. 95 % av alla registrerade dyk skedde i högproduktiva områden, och man uppmätte dykdjup på ned till 68 meter (Shaffer et al. 2006).
Figur 1. Gålirornas migrationsmönster i Stilla havet. Blå linjer visar aktivitet under häckningssäsongen, gula påbörjad migration, orangea övervintring och retur till södra halvklotet. De små bilderna visar individuella grålirors migrationsmönster, vilka har den tydliga formen av en åtta. (Shaffer et al. 2006)
Naturligtvis är det inte bara gråliror och andra sjöfåglar som lockas av högproduktiva uppvällningsområden. Även fiskeindustrin söker sig hit; anchovetafisket i Humboldtströmmen är det största enskilda fisket i världen.
När stora kommersiella fiskeflottor trålar och långrevsfiskar i dessa områden blir ofta den dykande gråliran bifångst som slängs överbord utan att statistik förs. Särskilt kontroversiellt var drivnätsfisket, en trålningsmetod där upp till 50 km långa nät får driva fritt i hav eller sjöar, och som, innan det upphörde i norra Stilla havet, dödade uppskattningsvis 350 000 gråliror per år. Hur det pågående fisket påverkar gråliran vet man väldigt lite om. I Alaska undersöks hur omfattande bifångsten av grålira och kortstjärtad lira är; mellan 1993 och 2003 föll uppskattningsvis 445 gråliror per år offer för långrevsfisket i Berings hav och kring Aleuterna. Trålningen i Alaska står för en betydande del av bifångsterna: mellan 1998 och 2003 beräknas bifångsten ha uppgått till <100-1 169 gråliror per år (UN General Assembly 1989, U.S. Fish an Wildlife Service 2006).
Vissa år försvagas passadvindarna som i normala fall pressar Stilla havets ytvatten västerut längs ekvatorn och därmed får kallt näringsrikt bottenvatten att välla upp längs kusten. Ett tjockt skikt av varmt ytvatten täcker då Stilla havet, och cirkulationen i oceanen försvagas, vilket leder till en omfattande reduktion av djurlivet i havsströmmarna, och till förändringar i nederbördsmönstret. Fenomenet kallas El Niño Southern Oscillation (ENSO) och var särskilt allvarligt 1982–83 och 1997–98. De ekonomiska effekterna blev stora eftersom fisket i regionen kollapsade, jordbruket drabbades av skördebortfall, och det utbröt svår torka med skogsbränder som följd. El Niño drabbar naturligtvis inte bara fiske och jordbruk, utan har stor betydelse även för gråliran.
Artens förmåga att nyttja hela Stilla havsområdet skyddar den till viss del mot dessa variationer i havets biologiska produktivitet. Men om klimatväxlingarna blir vanligare eller mer långvariga på grund av klimatförändringen kan det påverka gråliran negativt.
Studier som utfördes 1987-1994 i Californiaströmmen har visat på en 90-procentig nedgång i områdets population, en minskning som står i direkt relation till förhöjda havstemperaturer och minskad biologisk produktivitet. Begränsad tillgång på föda under den långa flytten leder till ökad dödlighet och sämre häckningsresultat (Shaffer et al. 2006).
Enligt Wormworth (2006) är långdistansflyttare särskilt utsatta för klimatförändringens effekter. De är sämre på att anpassa tidpunkten för sin flytt än kortdistansflyttare, och drabbas av klimatologiska och biologiska svängningar över större områden.
En annan konsekvens av klimatförändringen är att arternas utbredningsområden krymper. Forskare har kunnat visa att flera arter har dragit sig närmare polerna eller högre upp i bergsområden. De arter som redan lever på mycket hög höjd eller nära polerna är de första som dör ut (Wormworth, 2006). Gråliran är beroende av kalla näringsrika havsströmmar och tempererade eller subantarktiska zoner för häckning och löper därmed risk att bli utträngd av klimatförändringen.
Än så länge är gråliran onekligen ”din allra bästa chans att se en miljon fåglar”. Under Kaliforniens sommar är gråliran den talrikaste arten i Californiaströmmen, men när 90 procent av populationen försvinner finns det skäl till oro.
Hot som rovdjur, fiske och muttonbirding har gråliran historiskt sett kunnat stå emot riktigt bra – den totala populationen uppgår än i dag till cirka 20 miljoner individer – men när en förändring sker som drastiskt minskar tillgången på föda och rubbar fågelns migrationsmönster blir arten mindre motståndskraftig även mot dessa hot.
Eftersom fågeln förökar sig långsamt kan ökad dödlighet hos arten få den att minska drastiskt i antal, och då små kolonier har visat sig mindre motståndskraftiga mot rovdjursangrepp kan rovdjuren komma att utgöra ett ännu större hot i framtiden.
El Niño-åren 1982–83 och 1997–98 visade att grålirans problem även är våra. Fisket och jordbruket är lika stora förlorare som gråliran när haven värms upp, och för gråliran kan det vara en fördel. Talesmän för dessa oerhört viktiga näringsverksamheter har större chans att få en förändring till stånd än några fågelivrare på NZ.
Eftersom gråliran flyttar över så stora ytor är den en internationell angelägenhet. Den löper risk att bli bifångst för fiskeriflottor från bland annat Japan, Taiwan, Ryssland, Kanada och USA, och klimatförändringen berör oss globalt. Därför är det viktigt att klimatåtgärder och eventuell lagstiftning och kontroll får internationell verkan. Fåglar tar inte hänsyn till nationsgränser.
Litteratur
Birdlife International (2008 ) Species factsheet: Puffinus griseus. Tillgänglig på www.birdlife.org den 28/9/2008
Frågor och svar angående klimatet, SMHI. Tillgänglig på http://www.smhi.se/sgn0106/if/rc/faq.htm den 6/10 2008
Jones, Chris (2000) Sooty shearwater (Puffinus griseus) breeding colonies on mainland South Island, New Zealand: evidence of decline and predictors of persistence. New Zealand Journal of Zoology abstracts: The Royal Society of New Zealand. Tillgänglig på www.royalsociety.org.nz/Site/publish/Journals/nzjz/2000/39.aspx den 3/10 2008
Kitson, Jane Catherine (2004). Harvest rate of sooty shearwaters (Puffinus griseus) by Rakiura Māori – a potential tool to monitor population trends? Wildlife Research. Sammanfattning tillgänglig på http: www.publish.csiro.au/paper/WR02034.htm den 4/10 2008
Large-scale pelagic driftnet fishing and its impact on the living marine resources of the world’s oceans and seas (1989). UN, General Assembly. Tillgänglig på www.un.org/documents/ga/res/44/a44r225.htm den 3/10 2008
Lyver, P. O’B (2001) Identifying mammalian predators from bite marks – a tool for focusing wildlife protection. Mammal Review: The Mammal Society. Sammanfattning tillgänglig på www3.interscience.wiley.com/journal/119184689/abstract?CRETRY=1&SRETRY=0 den 4/10 2008
Shaffer, Scott m.fl. (2006) Migratory shearwaters integrate oceanic resources across the Pacific Ocean in an endless summer. PNAS. Tillgänglig på www.pnas.org/cgi/doi/10.1073/pnas.0603715103
Sooty Shearwater (2006). Alaska Seabird Information Series: U.S. Fish & Wildlife Service. Tillgänglig på http://alaska.fws.gov/mbsp/mbm/seabirds/pdf den 12/10 2008
Wormworth, Janice & Mallon, Karl (2006): Birds and Climate Change – the Global Status Report: Climate Risk Pty Ltd. Brisbane.
